Vägen vid havet!

Havet är ju dock den väg där alla spår utplånas, havet är hemligheternas symbol och förvaringsplatsen för otaliga ting, som gått förlorade. Men Herrens väg korsar även denna värld, för Honom är inget fördolt av dolda mysterier eller förvirrade illusioner såsom det många gånger drabbar oss. Han utstakar sin väg överallt. Där vi går vilse där ser Han vägen från början till slut. Till och med havet är Herrens kungsväg. Vi kan inte alltid spåra denna väg för vi måste lära oss lydnad av att inte alltid kunna se vår väg i förväg och ovissheten vill fostra oss till en djupare visshet och förtröstan.

Vår själ tillväxer genom att vi står avklädda inför vår Herre. Därför är det oroliga havet vår vän vilket vi en dag klart kommer att se. Vi vill så gärna föras till gröna ängar och stilla vatten och Herren ger oss vad vi behöver av vila och vederkvickelse. Men vi behöver också komma ut på det hemlighetsfulla väldiga havet och de överväldiga erfarenheternas ocean där sorgernas strömmar utifrån att vi inte förstår dem på en gång när det så sker.

Om vi aldrig kommer ut på havet skulle vi aldrig kunna bli riktigt starka i vår svaghet utan vi skulle förbli veklingar i hela vårt liv. Herren för oss ut på djupen men aldrig Han oss svika eftersom Han själv gått på de djupaste ställen genom havet och blivit förtrogen med all slags prövning så känner Han hamnens väg, dit vi alla en gång som tvagit sina kläder i lammets blod skall hamna en dag. När vi står mitt i stormen med allt som händer runt omkring oss så vill Han säga till oss att inte vara oroliga och börja handla efter våra känslor och handla i panik där besluten som vi då fattar blir ödesdigra konsekvenser i våra liv.

Så många gånger jag själv varit i verklig fara i mitt liv där man kunde tycka att mitt liv skulle tillsynes vara slut så har Herren haft helt andra planer och syften. Egentligen så skulle jag inte bli född till denna jord eftersom jag var ett sladdbarn och på den tiden så ansåg man att om någon blev gravid vid fyrtioårsåldern så ansågs man alldeles för gammal. Men min mor valde ändå att föda mig trots massivt motstånd. Vid mina första barndomsår så upplevde jag en ständig Gudsnärvaro i mitt liv där jag troget gick till söndagsskolan varje söndag. Mina föräldrar var inte själva troende utan levde som de flesta, ett så kallat sekulariserat liv där arbete och vardagliga bestyr styrde ens vardag.

När jag kom i puberteten så spårade allt ur och jag gick min egen väg där droger och kriminalitet blev en vardag och Jesus blev mer och mer diffus för mig. Jag fick vänta många år av mitt liv för en verklig djup förändring, där jag helt kapitulerade och lämnade mitt liv fullt ut i Jesu händer. Där i detta mörka liv som jag levt har jag gjort många illa och skadat och lurat och bedragit många människor däribland mina älskade nu bortgångna föräldrar.

Även i mitt kristna liv så har det varit stora och svåra omvälvningar där jag krampaktigt försökt att själv passa in i en församling där man många gånger har en kultur och en agenda som bygger på prestation och krav för att passa in i ett religiöst system. Där har undervisningen och inriktningen till stora delar byggt på att man själv skall bli en bättre och duktigare kristen för att passa in i ett sammanhang där krav och prestation är de drivande krafterna och där nåden och omvändelsen från sig själv hör till undantagen.

När man till slut börjat förstå att man omgives av en allsmäktig och en kärleksfull far som har en mening och ett syfte med ens liv där det huvudsakliga målet är att lära känna den evige. Att bli påverkad och förvandlad av hans kärleks nåd och där de stora upptäckterna i livet med Herren är att med egen skötsamhet inte kunna skapa egna förbättringar och där man förstått att genom självförglömmelse är att ens egna styrkor överlämnas av fri vilja till Honom som varsamt leder en ut på de djupa vattnen. Där kan jag inte stå själv annat än med Herrens Jesu hjälp och med ett gott samvete verka och veta att jag ingenting kan göra utan min faders medgivande i mitt eget liv. När man börjar begrunda Hans ord och lärt sig att lyda och stillat ner sin själ med att leva ett rent överlåtet liv, fri från skam och skuld så kommer en överväldigande tacksamhet som är den stora drivkraften i en frälst och förlåten själ.

/Jan-Åke Henriksson