Prestige och skam!

             

Vad är det för mekanismer som gör att det goda som jag vill göra förmår jag inte i mig själv, och det onda som jag inte vill det kommer jag att göra. Vi börjar från början där Herren ställde två träd i Edens lustgård första mos 2:9: Och Herren Gud bjöd mannen och sade: Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd om gott och ont skall du inte äta ty när du äter därav skall du döden dö. Nu valde människan att äta av kunskapens träd för att få kunskap om gott och ont och bli som Gud.

Ormen sade att ingalunda skall ni dö men Gud vet att när i äter därav skall edra ögon öppnas så att ni blir såsom Gud och förstår vad gott och ont är. Där kommer vi till det "intressanta" vad arvsynden skapade i människorna. Det första som hände var att de såg att de var nakna, skammens första intåg hos människorna där de skylde sig med ett fikonlöv. Det blev livets absolut första "maskerad" och i den fortsatta vandringen i sig själva blev prestigen ett av verktygen i människans strävanden att bli bättre och accepterande av sig själv och av andra för att passa in i ett världsligt system där avundsjukan och synden blommar ut i sin fulla kraft av att nå en oinskränkt makt och kunskap om sig själv.

Här ser vi att vi är grundlurade totalt av att vi skall sträva att bli bättre och bättre som människa av att komma först i alla sammanhang och kraven att slå nya rekord av alla de slag. Det som verkligen hände människan var att hon ville bli som Gud och ville sköta firman själv i sitt liv där beroendet till Gud bara var ett problem där jag inte fick diktera mina egna villkor och där jag var underställd en kärleksfull auktoritet i mitt liv som satte livsvillkor i min fortsatta vandring i denna värld. Det vi ser idag är att man hela tiden inte förstår de mekanismer som kom till i arvsynden och där prestigen och skammen fortsätter att vara en del av människans natur och livsvillkor. Nu talar jag till de kristna och hur skall jag arma människa göra för att det goda som jag inte förmår att göra och det onda som jag inte vill det gör jag i mitt liv.

Herren vare tack för att Han såg att människan inte själv kunde göra det goda. Hon var bunden av arvsynden i sitt liv, där sinnet och samvetet var bortkopplade från ett rätt sammanhang där vi får samveta med varandra och med Herren i våra liv på ett rättfärdiggjort plan, där vi avsagt vår egen makt och styrka och där svagheten och beroendet vilar hos Herren i mitt liv.

Gud vare tack och lov att Han gjorde det så underbart att Han själv tog all synd, skuld, skam och prestige på sig för att vi själva inte skulle kunna berömma oss av det som han gav av en kärleks handling i nåd till hela mänskligheten genom tro. Det som är svårt för den kristne är att nollställa sig och förstå att rättfärdigheten inte sitter fastklistrad hos mig utan den sitter alltid hos Herren och när vi ödmjukt försakat vår egen styrka och kraft och erkänt vårt beroende till Honom så leder Han mig varsamt och kärleksfullt in en trons vila från mig själv. Jesaja 30:15 Så säger Herren om ni vänder om och är stilla skall ni bli frälsta: genom stillheten och förtröstan blir ni starka... Men ni vill inte. Ni säger nej på hästar vilja vi jaga fram. Därför skall ni också bli jagade, "på snabba springare vill vi rida åstad" därför skall också era förföljare vara snabba. Herren manar sitt folk i dag att omvända sig från sin stolthet att kunna själv och att låta Herren vara den allsmäktiga Gud Han är.

/Jan-Åke Henriksson