Gud känn mitt hjärta!
Jag sitter en ovanligt varm novemberdag i Örebro och skriver vid min dator och förundras över våra hjärtan som Herren talar så mycket om i sitt eget ord.
Ett illfundigt och fördärvat ting är hjärtat framför allt annat: vem kan förstå det?
Dock jag Herren utrannsakar hjärtat och prövar njurarna och giver så åt var och en efter Hans vägar, efter Hans gärningars frukt. Jeremia 17-9.
Jag kommer att tänka på den liknelse där den förlorade sonen återvänder till sin Far där han levde upp sin fars arv i sus och dus och där han önskade sig till slut att få äta fröskidor som svinen åt. Lukas 15:17.
Där kommer han till besinning (kommer till sig själv, Grekisk grundtext) där han säger, Far jag har syndat mot himmelen och inför dig och Fadern som såg honom skyndade bort till sin son medan han redan var långt borta och där Fadern säger att skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt på honom en ring på hans hand och skor på hans fötter och hämta den gödda kalven och slakta den och låt oss äta och vara glada.
Ty min son var död men har fått liv igen han var förlorad men är nu återfunnen.
Den som inte blev särskilt glad var hans bror som knorrade och sade att han minsann aldrig fått ens en killing under alla dessa år som jag slavat under dig men när han där kommer hem din son, som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven.
Då sade Fadern till honom: Mitt barn du är alltid hos mig och allt mitt är ditt. Man undrar ju såklart hur brodern kunde veta att han levt med horor och spenderat bort sin förmögenhet i sus och dus.
Det förhåller sig nog så att brodern som gick hemma och hade allt han kunde önska sig men ville säkert innerst inne själv ta en sväng om med horor och leva i sus och dus där han höll upp en präktig god fasad och min inför sin Fader och där han i falsk ödmjukhet och egenrättfärdighet önskade sig något mera än vad Far hade gett honom.
Så illa kan det bli i sitt eget liv om man förlorar sin tacksamhet och ödmjukhet och håller upp en fasad av att allt står så rätt till där man med sin egen tjänsteplikt tjänar sin Far, men är så frånvarande långt borta från Faderns hjärta där man bara gör massa saker och tjänster åt Herren och där man vill kunna beräkna och tjäna på det man offrar och ger.
Hjärtats innersta är fullt av avundsjuka och missmod men Herren är nära den som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har en bedrövad ande psalm 34:19. Var har vi vårt hjärta idag och kan du ärligt säga att du har ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande där den rättfärdige måste lida mycket men Herren räddar honom ur allt?
Skapa i mig Gud ett rent hjärta och giv mig på nytt en frimodig ande så att du Fader kan fylla dina kärl med ditt goda och där vi kan säga som vår käre Asaf i psalm73:25. Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig då frågar jag efter intet på jorden om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
Där tror jag Herren vill föra oss in i ett sant barnaskapsförhållande för att vi skall så få lära känna Honom på djupet av våra hjärtan och där vi inte upptar all vår tid med oss själva att skärskåda varandra genom lärosatser och metoder utan låter Herren vara den allsmäktige Guden där vi är små som barn och i ett fullt beroende till Honom.
Problemet som jag ser idag är att man inte förstår och inser att allt är av Nåd och att inse och förstå vad tro är behövs en uppenbarelse vad Nåd är, där den som får en godhet som han inte själv har rätt till och som heller aldrig blir en rättighet.
Det handlar till stora delar om att människan själv vill vara god och kunna frigöra sin egen vilja att kunna göra det goda gott och verkligt i sitt eget och andras liv. Men detta bygger till stora delar på humanismens synsätt att människan själv besitter en egen godhet där man talar om vad människan själv skall göra och säga.
Den som får Nåd får uppleva en kärlek som hon inte kan frigöra genom sina egna ansträngningar. Hon får en oförtjänt godhet för att givaren är god. Så länge vi kan se att Nåden är oförtjänt kan den göra oss tacksamma och då flödar Nåden vidare genom kärl som blivit befruktade av Honom genom ett tacksamt hjärta.
Det verkliga livet i Honom handlar om att bli fri från sig själv och där omvändelsen från synd i människans liv och där efterföljelsen bygger på Nåd och inte prestation. Var har efterföljelsen tagit vägen där Herren Jesus visar vägen genom att vi finner livet som självklart genom att mista vårt eget för att finna livets sanna mening enbart i Honom som är att lära känna det innehållsrika fulla eviga livet. Det finns annars en stor fara för att lemmarna i Kristus aldrig kommer att växa upp till full mognad i tyvärr.
Idag är det än viktigare att tala om Jesu tillkommelse och att i kärlek få våra nära att förstå vad som är viktigt i livet. Pengar, självförverkligande och att satsa på sig själv kommer inte att betyda någonting. Vi luras så att tro att bara jag gör det här först så kan jag senare tänka på Jesus.
Det är liknelsen om de tio jungfrurna fem hade olja men de andra hade inte så det räckte för dem. Det är bara när vi är fyllda med den Helige Ande som vi kommer att möta Jesus på "skyarna" och vi får se honom som Han är. Därför är det så otroligt viktigt att vara nära Honom så vi inte går fel i våra liv.
Det är en lurig tid vi lever i och så mycket annat vill få vår uppmärksamhet bort från Jesus. Vi behöver varandra så mycket mera tillsammans med de som är äkta bröder och systrar den här sista tiden för att uppmuntra och tillrättavisa i kärlek.
Jag vill bara säga att vi bara kan be att den Helige Ande skall vidröra och uppenbara sanningen för våra nära och kära. Jag tror att genom vår trofasthet till Honom och våra innerliga böner, så kommer Herren att svara oss och vi skall få se att många kommer att få vara med när Herren kommer tillbaks för att hämta sin brud vid denna tidens slut.
Ja detta var nu min dystra reflektion och erfarenhet att jag förslösat en del av mina bästa dagar. Jag har behandlat stunderna som värdelösa och de oskattbara tillfällena har gått mig ur händerna där det varit tillfällen då min Herre kommit mig "till" och jag där har avvisat Honom från min dörr. Han vandrar så ofta "inkognito" och om jag är tanklös så låter jag Honom gå och så förlorar jag fördelen av att ha himmelsk gemenskap och av att åtnjuta Hans välsignelser och gemenskap. Han knackar på mitt hjärtas dörr som en timmerman och den enkla dräkten som han bär bedrar mig och jag behandlar Honom med avmätt hövlighet och nästan med förakt.
Jag såg inte den tid då Han sökte mig då Han kom till mig med behövande människors längtan såsom sjuk eller hungrande eller som främlingen där jag inte ville bli störd av min egen självupptagenhet och där jag inte ville bli störd av Hans närvaro. Jag skickade bort Honom och inte anade jag att det var Honom som jag avvisade i mitt liv.
Jag aktade inte den tid då Han sökte mig. Jag var hungrig och ni gav mig inte något att äta och så gick vi miste om livets bröd. Det finns inget annat bot för vår tanklöshet än att vara vakande och bedjande där jag måste behandla var och en som om han vore Kristus och behandla varje ögonblick i det dagliga livet som om det vore ett evighetstillfälle.
Utrannsaka mig,
Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.
Så nu till slut det jag skrivit så handlar livet enbart om att det som du framför allt skall bevara är ditt hjärta, ty därifrån utgår livet mina älskade vänner!
/Jan-Åke Henriksson