Efter Segern!

Matt . 14: 24-33.

Efter det stora bespisningsundret gick Jesus upp för berget för att vara ensam och be. Herren hade fått reda på att Johannes döparen hade avrättats, människorna flockades vid Honom att förbarma sig över dem alla!

Man kan ju undra efter allt som Han gjorde för människorna där Han utblottade sig och ödmjukade sig och där Han såg att skarorna av människorna var som får utan herde och alla de som ville att Han skulle krönas till konung!

Man kan ju då undra vad Herren tänkte i den rådande situation där människorna ville göra Honom till konung men där Herren besvarade människorna med de dräpande orden att om de inte äter mitt kött och dricker mitt blod så har ni ingen gemenskap med mig!

Då nu detta blev för mycket att härda ut för människorna visste Herren att det var bara för brödet och fiskarna de hade kommit men inte dragna och kallade av Gud för att omvända sig och bli räddade, därför gick de bort från Honom och gick miste om evigt liv som de erbjöds.

Vi har så lätt för att be om framgång, men då framgången kommer upphör vi att be och vi minns Gud i vår kamp men glömma Honom i segerns stund. Vid vägen kan vi nog vandra med Honom, men om vi skall på vägen vandra i Honom så är det helt andra förutsättningar där vi är medvetna om försakelsen av våra egna själviska önskningar. På den vägen och i Honom behövs ett helt annat liv, men då vi nått våra själviska mål övergiva vi oftast Honom.

Jag kan då säga att många av oss lever utan Gud då livet ler och blomstrar omkring oss och det bästa vi kan göra är att gå upp på berget för att utgjuta våra hjärtan till att tacka Honom för vad Han gjort och gör i våra liv. Där kan vi då bli ensamma på berget eller i kammaren och vi får skåda Gud i Hans underbara närhet och ljus, för att få se allt i dess rätta färg och proportioner, om inte så kommer vi att bli så bedragna och vilseledda och insnärjda i det mest oheliga och farliga som den egna stoltheten och lögnen är.

Vi får dra oss till minnes att Herren efter sin ensamma stund med Fadern var redo att utföra ännu större under än förut. Han hade stillat hungerns plågor; nu stillar Han stormen på havet och om vi likt Jesus i alla våra segrar förblir i nära umgänge med Honom, blir våra segrar ännu flera och större där Herren själv säger att större gärningar än dessa skall ni få göra.

De underverk som görs med kroppen, skall tjäna som sinnebild för ett större underverk, som skall göras med själen. För att ni skall veta att människosonen har all makt här på jorden att förlåta synder där Han botar den lame kroppen på det vi må veta vad Han kan göra med en lam och tam själ.

Han befriar den man som är slagen med lamhet, på det att vi får veta vad Han kan göra med en människa som är slagen i synd. Vi skall dra slutsatser från det mindre till det större, från det kroppsliga till det andliga, på det att vi får veta hur härligt människosonen kan göra med människans hjärta och Han säger till kornet om våren, kom upp! Och så blir naturen en plötslig skrift i vilket vi kan se det arv vi har att vänta i Anden.

Men allt beror på trofastheten å vår sida men på grund av deras otrohets skull så gjorde Han inte många kraftgärningar. Även när det gäller Andens underverk måste vi ha en trohet och trofasthet för att den skall vara verksam genom Nåd till tro där Guds Nåd och människans trofasthet kunna omskapa hela människosläktet där lamslagna och syndares själar bli frälsta och helade för att nå den härliga friheten i Honom.

Om jag vägrar att mottaga den Helige Andes vänskap riskerar jag genast att få Honom till min fiende. De bedrövade Hans Helige Ande och det var därför Han förvandlades till deras fiende då Han själv stred mot dem. Jag kan ju förkasta Herrens Nåds krafter men jag kan inte tränga ut dem, de bli då endast förvandlande till mina fiender.

Hos Malaki har jag funnit att solen skall brinna som en ugn, om vi förkastar Herrens Nåds krafter. Hebreerbrevet lär oss att om vi förkastar kärleken blir den förvandlad till en förtärande eld. Helighet ger näring åt dygden, den förkväver brottslighet och synd och om jag låter mig finna stillhet och vila i Hans armar så skall jag komma att förnimma Hans andedräkt som den vederkvickande svalkan ifrån vattenkällan där strömmar av levande vatten bryter fram.

Om jag träder fram inför Honom sådan jag är i mina oädla böjelser, skall Han låta den bitande frosten förgöra den och jag skall då se en förvandling och en sinnesförändring som bara kan åstadkommas genom Hans Nåd i mitt liv. Varje dag innebär flera upptäckter vem jag har att göra med.

Är det inte underbart för dig och mig att Herren är så fientligt sinnad mot våra synder och är inte denna förtärande eld min själs bästa vän och bör jag inte då be: Brinn, brinn rena klara flammande låga, tills all mitt livs gensträvighet och förstockelse bli uppbränt så att jag kan tänka fritt och forma och granska kritiskt det som förför och förslavar mig till att sätta tilltro till lögnen i dag som breder ut sina tentaklar för att förslava och förgöra folken. Brinn tills den häftiga elden blir till ett milt ljus, som sprider sin varma strålglans till sanning till kärleken över en förvandlad öken.

Gudsfruktan står i sann livsgemenskap med hjärtat och handen, där de står i förbindelse med varandra genom nerver och senor, där Helgedomens tillstånd återspeglar sig i rikets tillstånd. Om det finns orenhet i det heliga rummet, blir folket ruttet och sedefördärvet och det ödesdigra fröet till ett lands svaghet och fördärv finner man inte i dess ekonomiska ställning, det finns i själva samhällskroppen där man hittar frånvända hjärtan som står i förbindelse med den onde och dess oheliga konstellationer.

Hiskia rensade Herrens hus där han skaffade orenheten ut ur helgedomen där han införde gyllene tid med reformationen av Gudsdyrkan. Han kallade tillbaka den landsflyktiga och vitklädda fromheten att uppstiga på sin tron. Han återupprättade rätten genom att erkänna Guds rättigheter och gav Herren det vad Honom tillhörde.

Till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände, där vår rätt har sin upprinnelse i vårt rätta förhållande till Herren, när vi slutar upphöra att plundra Gud. Vi blir rika när vi upphör med detta orättfärdiga sätt genom att förse sig själv med Guds egna rätter som ohelgats svårt av synd till begäret och så fort offret begynte, begynte Herrens sång också ljuda. Det är alltid så att vår verkliga sång och lov börjar med vårt offrande av ett rent hjärta, ett villigt offer på ett rent altare för alltid själen in i Herrens glädje.

Detta sätt att tjäna står mig till buds överallt där det finns människor och där Herren drar mig till min nästa för att utdela detta bröd till en trött och vilsen förlorad värld. De väntar liksom kvinnan vid brunnen där vi säger åt den trötta vilsna själen att lyfta upp era ögon och se att Herren vill möta och frälsa er.

Se på fälten hur de vitnat till skörd, där Herren får gå före och bereder mark för det som Herren manat oss att utföra så vi alla bli utgivande i kärlek i Herrens hand och att vi där vandrar på lydnadens väg.

Där är egen självförglömmelse i vårt eget liv en sann och rätt väg som leder oss rakt in i vår mästares famn och att egen skötsamhet har förpassats långt ut till utmarkerna där ingen själ omöjligtvis kan lära känna Herren i vår egen styrka och makt.

Då kan vi finna en sann glädje i att glädja vår broder och syster och där vi tillsammans enas genom andens påverkan att räcka ut den utsträckta handen som ger livets bröd till den trötta och vilsna människan.

/Jan-Åke Henriksson