Själens Törst!

Aldrig anade jag att förvandlingen skulle börja här där vår Mästare säger här ett ord som endast ökar kvinnans levnadströtthet och retar såret efter hennes skavande ok.

Vad är det han gör Han söker förvandla känslan av elände till en känsla av synd. Han söker förvandla levnadströttheten till en längtan.

Han önskar få kvinnan att törsta och så sätter Han fingret på hennes synd. Han kan inte ge det himmelska vattnet åt läppar som endast be om det. Herre giv mig av detta vatten! Nej där måste också finnas en verklig törst och längtan i hennes liv att fyllas av det levande vattnet som sätter kvinnan fri.

Så riktar den nåderika Herren kvinnans ögon på hennes eget syndfulla liv på det att hon i sin våldsamma brännande skam utropa: Jag törstar efter Gud den levande Guden!

Jag är säker på att innan Herren lämnade henne så hade detta stilla ensliga rop kommit över hennes läppar, och som ett omedelbart svar på hennes rop fick hon en djup klunk ur den eviga källan. Gode Herre väck min syndakänsla så att även jag må törsta efter ditt levande vatten!

Låt mig nu törsta efter det och mottaga det i mitt liv. En trött kvinna och en trött Herre men Herren var endast trött till kroppen. Kvinnan var förtorkad och utblottad i sin själ och hennes hjärta liknade ett förkolnat rum som efter en förödande eld. Alla möbler vore skadade och en del av dem vore nästan förbrända till oigenkännlighet. För synden hade lågat på den hemliga platsen och svett det veka i hennes själ och hennes inre tillfredsställelse var som bortblåst.

Nu var hon mycket trött och hennes dagliga gång hade blivit en mycket tröttsam vandring. Med sitt medlidsamma skarpsinne urskilde Herren hur förtorkad hon var i sitt inre där det inte fanns någon helig förnimmelse, där fanns ingen glad andlig sång som spirade upp ur hennes inre.

Där var endast dödens kalla fuktiga tystnad och det fanns ingen flod med livets vatten som flödade ur hennes inre som kunde vederkvicka denna kvinnosjäl. Vad Herren ville göra med denna vilsetrötta själ var att hon skulle finna det vattnet som flödar ut från en källa av nåd och där det vattnet springer upp ur hennes inre till evigt liv.

Där i ödemarken vid källan skulle hon finna en ström av inre frid och glädje som förvandlade denna kvinna till ett nytt och äkta vittnesbörd av det som hände henne vid fötterna av vår mästare. Herren står i begrepp att göra ett nådens under i det Han förvandlar dov själsmärta till helande läkande frid, och förkvävd längtan till hänförd Gudsgemenskap .

Han står i begrepp att förvandla en fredlös kvinna till en av de utvalda heliga där Han vill även till dig som bågnar av själsvånda och trötthet ge dig ro och frid i din själ. Herren gav av den sanna vederkvickelsen i att nära andra människor och genom att ge livskraft åt den samariska kvinnan så gav han således kraft åt sin egen själ.

Lärjungarna blev bestörta då de återvände och fann att varje drag av trötthet hade försvunnit från Hans drag och Hans ansikte strålade av glädje. Detta är livets lag att göra Hans vilja som har sänt oss till att dela det som är en hemlig näring i det bröd att ge bort till en trött själ för att sedan vederkvicka oss själva med det bortgivna brödet som en gåva av nåd.

Herren själv ger oss av det fördolda mannat närhelst vi söka vederkvicka våra bröder. Utdelat bröd verkar som ett sakrament på våra egna själar och den som föder den hungrige skall själv vara mättad så som av märg.

Detta sätt att tjäna står mig till buds överallt där det finns människor och där Herren drar mig till min nästa för att utdela detta bröd till en trött och vilsen förlorad värld. De väntar liksom kvinnan vid brunnen där vi säger åt den trötta vilsna själen att lyfta upp era ögon och se att Herren vill möta och frälsa er.

Se på fälten hur de vitnat till skörd när Herren får gå före och bereder mark för det som Herren manat oss att utföra så vi alla bli utgivande i kärlek i Herrens hand och att vi vandrar på lydnadens väg.

Där är självförglömmelse i sitt eget liv en sann och rätt väg som leder oss rakt in i vår mästares famn och att egen skötsamhet har förpassats till utmarkerna där ingen kan lära känna Herren i vår egen styrka och makt.

Då finner jag sann glädje i att glädja min broder och syster och där vi tillsammans enas genom andens påverkan att räcka ut den utsträckta handen som ger livets bröd till den trötta och vilsna människan.

/Jan-Åke Henriksson