Att gå sin egen väg!
2023-11-30
Det var en rad av skönt solbelysta bergstoppar, vilkas sluttningar vore höljda i vit dimma.
Då utropade han: Herre låt mig komma upp på dessa höjder!
Då svarade honom en röst: Först måste du ned i dalen. Han begav sig då ned i dalen, där han snart upptäckte att han var omgiven av en mängd avskyvärda och otäcka skepnader!
När han nu stod där och betraktade dem såg han att allt detta intet annat var än hans egna synder som tagit gestalt.
Han såg de synder han begått för länge sedan och de grinade emot honom på ett förfärande sätt.
Plötsligt fick han höra att någon nalkades honom och han förstod genast att det var Herren.
Då greps han av en sådan blygsel att han drog sin jacka över huvudet och stod där helt tyst.
Men den Helige kom allt närmare och närmare och även Han stod där bredvid helt tyst.
Efter en stund vågade han lyfta på jackan och se på Frälsaren och vad fick han se!
Jo alla de fasansfulla skepnaderna hade hopats omkring och på Honom.
Du Herre lät allas vår missgärning drabba Jesus. Vi har så mycket att tacka vår frälsare för att det var på Honom som all vår skuld och synd blev lagd.
Jag vet att man sagt i snart tvåtusen år att Herren kommer snart tillbaka till Oljeberget i Jerusalem där Han försvann framför sina lärjungar i deras åsyn.
Herren kommer att på samma sätt som Han försvann till sin Fader i himmelen att komma tillbaka på samma sätt som Han nu lämnat världen till att stå med fötterna på Oljeberget!
Då kommer Han inte som ett litet "gossebarn" eller ridande på en "åsna". Då kommer Han i majestät som Konung för att döma de ofrälsta.
Vi får inte glömma, att det som är heligt kan bli medel för hemsökelse och straffdom. Ting och förhållanden, som vore ämnade att bringa välsignelse, kan förvandlas till bärare av fördärv och olycka.
Guds ark måste stå på sin rätta plats; annars så kommer den till sjukdom och förstörelse.
Så är det med allt som är helgat åt Gud; om vi vanhelga det, så kan det bli till vårt fördärv. Tänk så på lovsången, om vi inte låter den behålla sin heliga makt kommer den att tjäna oheliga passioner och ängeln i oss får vika för odjuret.
Där "syndens palats" framställs hur musiken kan bli ett medel för orena känslor och dra ner människans själ. Men om vi upphöjer, lovsången så skall även den upphöja dig!
Det är likaså med konsten där vi kan uppenbara Gud, men vi kunna missbruka den så den drar oss bort från Gud.
Istället för att helga våra liv kan den göra oss sämre och fattigare, vi måste komma ihåg att om vi överträda Guds befallning råkar vi ganska omgående i onåd.
Kan vi av den heliga kalken göra ett medel till att förgifta och skada våra själar där Herrens kärl måste vara heliga för att vi skall åtföljas av välsignelser och kunna bära fram ett rent helgat vittnesbörd!
Israels barn frågade mera efter arken än efter Herren själv där deras religion höll på att förfalla till vidskepelse!
Den människa för vilket föremålet för Gudsdyrkan undanskymmas genom själva dyrkan är vidskeplig då hon tror sig äga ett magiskt redskap och glömmer sin helige Herre.
Så kan det även vara med min bön, vilken jag kan använda såsom ett magiskt skyddsmedel mot allt ont då jag ber emedan jag önskar komma närmare min fader. Utan bönen känner mig inte riktigt trygg, Arken har blivit förmer än Herren själv!
Även ett krucifix kan bli en talisman som får ersätta Herren då man inte alls har något umgänge med den korsfäste och likadant kan det förhålla sig med Herrens måltid, vilken jag kanske anser vara en magisk festmåltid, vilken borttager syndens straff men inte synden själv.
Den får då bli ett medel för min andliga säkerhet men inte till min helgelse.
Måtte då mina ögon alltid vara fästa på Herren själv och att jag inte nöja mig med arken utan söka Honom, vars namn är heligt och vars väsen är kärlek.
Herren lov och pris att det finns hopp hur blinda och korkade vi än är om vi i ödmjukhet falla ned för Jesu fötter med den bönen, rena mig Herre från mina hemliga brister!
Fräls mig från självbedrägeri och från att förväxla himmelens klara ljus med helvetets fladdrande irrbloss! Åter och åter vill jag be dig Herre låt mig få min syn!
Varje dag med Herren, ständigt levande i Honom, läsande i ordet och i bönen skapar ett sinne som är skarpt och avslöjar syndens konsekvenser i mitt liv.
Att infinna sig i trons vila och vara trygg där är ett måste för alla Kristna som vill vandra I Herren och finna segrar som Herren förbereder för oss.
Det profana livets realiteter brukar vara att man först läser in saker där man slutligen får ett prov på att man är godkänd.
Herren börjar många gånger med det praktiska i våra liv och lönen vi får är en frid utan människofruktan och fördömelse. Vi behöver ingen bekräftelse eller något ryggdunk att vi duger.
Inför Herren är vi så dyrbara och högt aktade och älskade så han gjorde oss till skapelsens krona i sitt verk.
När vi själva vandrar i Honom så fyller Han alla våra behov och Han helar våra brister när vi lever och verkar efter de gudomliga principer som han gett oss i Guds ord. Där kommer vi då att finna trons vila i våra egna liv.
Det som gör att kristna aldrig kommer in i trons vila är att man går omkring med ett dåligt samvete och försöker själva klara av att återställa förhållandet med Gud, att verka för att man måste göra goda gärningar eller verksamheter där man tror att det dåliga samvetet skulle försvinna utav egna ansträngningar och krav.
Hur ser det ut idag i församlingarna, där ledarna och pastorerna talar om Guds kärlek utan omvändelse från sig själva och där man skiljer sig i parti och minut från ett äktenskap där man lovat varandra att leva tillsammans livet ut i både motgång och medgång.
Där man gått så långt i sin egen kraft, att man inte längre lever med och i Herren utan man skapar egna förutsättningar där man går längre och längre bort från det som Herren manar varje lem i Kristi kropp.
Att försaka sitt eget liv och börja lyssna på Honom som vill skapa en påverkan och inspirera till att lära känna Honom som är Nådens och kärlekens Herre.
Vi måste därför komma ihåg att det mörker Herren stundom för oss in i är inte målet, utan medel för att föra oss närmare målet med våra liv.
De mörka tunnlarna är vägar till Hans underbara ljus. När Herren har hand om oss står vi aldrig stilla utan vi är alltid på vandring mot Immanuels land där solen alltid skiner och fåglarna sjunger natt och dag .
En själ som leds av Herren är alltid i rörelse. Han för oss alltid framåt, ibland med kärlekens blick, ibland med ett hårt grepp och inte ens i dödsskuggans dal lämnar Han oss ensamma.
Var därför tålig min själ säger Herren. Mörkret är inte den sista tunneln och är inte den plats där du skall stanna. Herren skall föra dig ut på en rymlig plats där du skall lära känna Guds barns härliga frihet.
/Jan-Åke Henriksson